Restvärde

När man bokför det värde som en anläggningstillgång har i balansräkningen efter avskrivningar kallas det inom redovisning för restvärde. Handlar det istället om att kalkylera och bedöma investeringar är restvärdet det värde som man räknar med att investeringsobjektet kommer att vara värt när det är avskrivet. Generellt handlar det alltså om det värde som är kvar av en investering efter att den ekonomiska livslängden är slut och restvärdet kan användas för att fatta en mängd olika ekonomiska beslut.

Om investeringsobjektet ska säljas som begagnad utrustning eller om det har ett visst skrotvärde är restvärdet det som objektet beräknas vara värt eller den betalning som kan uppkomma vid investeringens slutpunkt. Även en bil som har har krockats eller förstörts kan alltså ha ett restvärde om den fortfarande går att använda eller om det går att sälja vidare vissa delar av bilen, vilket brukar benämnas som bilens skrotvärde. Bilens restvärde utgör till exempel grunden för när försäkringsbolaget ska räkna ut ersättningen för skadan. Restvärdet kan dessutom vara negativt om man exempelvis måste skrota en bil och själva kostnaden för skrotningen är högre än skrotvärdet.

I investeringskalkyler använder man begreppet restvärde för att bedöma vad man anser att investeringen kommer att vara värd vid investeringens slut. Vid ett billån kan det till exempel användas för att uppskatta bilens återstående värde efter att billånet har löpt ut. Restvärdet kan därför vara behjälpligt för att bedöma lönsamheten för en mängd olika ekonomiska beslut, både mindre investeringar som en bil, och större investeringar som en byggnad. I kalkylen är det viktigt att inte bara beräkna de positiva restvärdena, utan också de potentiella negativa.