Kalkylränta

För att man ska kunna göra en investeringskalkyl över längre perioder är kalkylräntan ett grundläggande verktyg. Detsamma gäller värderingar av objekt, såsom fastigheter eller företag . Kalkylräntan, som även kallas diskonteringsräntan, tas alltid fram utifrån avkastningskravet, det vill säga den avkastning som aktieägaren eller investeraren kräver och förväntar sig. För att kalkylräntan ska avspegla avkastningskravet måste den tas fram med hänsyn till såväl de faktiska kapitalkostnaderna som de risker som investeringarna medför.

Man brukar tala om tre olika kriterier utifrån vilka kalkylräntan bestäms. Det första kriteriet är de faktiska kostnaderna för kapital. Dessa består av låneräntor samt avkastningskravet på det egna kapitalet. Det andra kriteriet är avkastningen på alternativa investeringar och det tredje är riskerna som hör samman med investeringen.

Det finns olika modeller för att fastställa vilken kalkylränta man ska använda. Vid företags industriella placeringar används ofta en så kallad inlåningsränta (Weighted average cost of capital), medan andra modeller, som till exempel Capital asset pricing model (CAPM-modellen), ofta används vid finansiella investeringar eller för att beräkna kostnader för det egna kapitalet.

Bankerna använder sig oftast av kalkylränta som ett verktyg för att räkna ut hur mycket ränta en låntagare ska betala över tiden för exempelvis ett bolån. Kalkylräntan används även för att beräkna hur människors privata hushållsekonomi påverkas vid en eventuell räntehöjning. Dessutom använder bankerna kalkylräntan för att ta fram prognoser för ett företags framtida avkastningar.