Förlikning

När två eller flera parter som tvistar kommer överens utan att ta hjälp av en domare eller domstol kallas det för förlikning. Detta är ett väl använt begrepp inom juridiken och betyder alltså att uppgörelsen sker i godo genom att en av parterna har kommit med ett förslag som den andra parten godtar. En förlikning bör undertecknas av båda parter i ett förlikningsavtal där det står angivet vad tvisten har handlat om, hur man har valt att lösa tvisten och i vilka avseenden parterna förbinder sig att inte skapa nya tvistemål med varandra.

Ett exempel på förlikning är om en gäldenär är skyldig att betala en borgenär en summa av 5 000 kronor och ger ett förslag om att betala 3 000 kronor av dessa. Borgenären kan i sin tur begära att gäldenären ska betala 4 000 kronor, och om gäldenären går med på detta leder förhandlingen till slut till förlikning och tvisten behöver därmed inte lösas i domstol. I en sådan förhandling finns en handläggare till hands som kan träda in och hjälpa till samt se till att lagar och regler följs. Detta kan ske antingen på en fysisk rättegång eller via telefon, brev eller mail.

Tvistemål är antingen indispositiva eller dispositiva, och det är i de dispositiva tvistemålen som det är tillåtet att förlikas. De flesta tvistemål mellan näringsidkare är dispositiva, medan exempelvis tvistemål om vårdnad av barn eller äktenskap är indispositiva. Där är det alltså inte tillåtet med förlikning.